Ett litet tips ba

Oj vad jag väntat på att få visa denhär åt er. Inklusive alla gäster som hängt hos oss, dom har nämnligen också fått höra om den, enligt mig en perfekt julklapp åt den som har allt, glädjen att se en avocadokärna gro, ah! Tycker dessutom den passar åt alla, t.om min moffa sku kunna få en.

Avocado-grower. Perfekt för människor som mig, som gärna odlar och donar med växter och jord, men kanske inte alltid varje dag orkar tänka på om alla hundra växter har fått vatten. Det har nämnligen varit problemet mellan mig och avocadokärnorna, dom har dragit i sig vatten, och torkat före jag hunnit fylla upp kannan eller burken upp till kärnan, denhär fiffiga lilla flyt-skålen ger kärnan tillräckligt vatten, lite mindre än halva ungefär, och så flyter den, sålänge du har tillräckligt bred bunke, kanna eller vas så blir den inte utan vatten!
Fantastiskt smart faktist, den “första” modellen av avocado-grower hade dom i SharkTank om jag inte minns helt fel, med stor framgång!

Så simpelt men så smart, jag bara myser av tanken på hur alla mina kärnor äntligen kommer slå rot framöver, tänker mig aprikos, ekollon, vilka fler roliga finns det? Tipsa gärna!

Grejen har jag köpt från Flying Tiger, gick lös på 3 euros om jag inte minns fel.

Tror vi får flytta upp den på växthyllan, dit Charlies små kladdiga fingrar inte räcks, hehe.

Lite andra växter här hemma, en gullranka och granen vi fick av grannarna när vi var på sjukan sist. ❤

Luciamorgon

Först och främst, tack för alla hjärtan, tröstande ord och egna berättelser! Fast jag inte orkat svara på dem så uppskattar jag dem verkligen. Tack!

 

Vi började vår morgon på tok för sent. Sen vi haft obligatorisk väckning klockan 8 har Charlies dygnsrymt fungerat riktigt bra! Men nu är vi så i obalans då v i sovit när vi kunnat, så nu är vi helt ur rytmen. Men några mornar i rätt tid så svänger det tillbaka, som tur.

Nog om det, efter mitt halvtaskigt morgonhumör svängt åkte Anton iväg till läkaren och vi kokade gröt och dukade upp lussebullar till kaffet, några luciasånger i högtalaren och vi är nöjda. Lucia är nog en av dagarna på året jag gillar bäst, varje år jag gått i skolan har jag deltagit i körer och luciatåg. Min favorit var nog ändå när jag gick i Optima på beklädnadslinjen, det år nämnligen dom som hade hand om luciauppträdandet varje år, med riktiga lingonsriskransar och levande ljus i håret. Ah those memories!

Ikväll sks vi försöka ta oss in till stan, här i kokkola sker självaste luciauppträdandet och kröningen i stadskyrkan, så man slipper stå utomhus och frysa allt för länge.

I förrgår tog jag ett varv vid SPR-loppiset just för att söka en adventsljusstake, gärna i trä men dehär jag hittade i mässing funkar minst lika bra. Femtio hela cent gick den på.

Hoppas ni får en fin lucia!

Missfalls dagbok Pt. 1

Såhär skrev jag Onsdag 5 December:

Vet int ens om jag kommer publicera dethär.

Men att skriva ner mina tankar o upplevelser under tiden har jag haft stor hjälp av förr, så om int annat skriver jag för vår egen skull.

Dethär blir inget skönlitterärt inlägg. Mer som ett dra-av-plåstret & informativt inlägg.

Vi har sett framemot och längtat efter vårt lilla gryn som hade beräknats till juni 2019. Jag har mått sämre än sist och därför trott det varit en flicka. Vi hade ett tidigt ultraljud i vecka 6+5 för att ta reda på hur långt gången graviditeten är, där fick vi se ett litet foster med ett litet hjärta som slog.

På farsdag berättade vi åt våra familjer den glada nyheten, och lite kompisar efter det, vi hade ju redan varit på ett ultraljud som såg helt normalt ut, så vi berättade tidigare än vår förra graviditet.

Idag hade vi tid till ultraljudet i vecka 12, dagen före kände jag på mig att nånting är fel, jag hade förklarat åt Anton varför man inte ska ha med sina övriga barn till ultraljudet, och att vi behöver fråga ifall nån kan sköta Charlie under tiden. Ännu när vi satt i väntrummet kände jag på mig nånting, men jag har haft precis alla gravidsymptom, fler än sist tillochmed, så det borde ju vara okej.

Direkt sjuksköterskan körde aparaten över min mage såg jag ju att fostersäcken var helt tom, hon frågade ifall jag haft blödningar(inga alls) och konstaterade att här finns tyvärr inget liv, efter det minns jag inte mycket. I cirka vecka 7 slutade fostret växa gissade gynekologen.

Jag orkar inte ringa, träffa eller prata med nån annan än Anton och Charlie nu, och det pissigase just nu sku vara att behöva berätta enskilt åt dom som vet av vår graviditet, att vi fått missfall. Eller fler grattisar. Så här kommer det istället, jag orkar knappast svara på kommentarer eller sms, men jag ser dem nog.

På fredag ska fostersäcken ut, den har fortsatt växa som en vanlig graviditet(v 12) så den behöver medicinsk hjälp för att kroppen ska kunna återgå till sitt normala.

Slutar man nångång gråta?

Missfalls dagbok Pt. 2

 

Självständighetskväll torsdag 6.12

Idag har allt gjort mig påmind, nu har det sjunkt in mer.

Vi hade planderat vår årliga lillajulsmiddag med några vänner länge redan, jag har sagt att vi avbokar kanske tre gånger redan före lunch, sen lämnde det på att vi håller oss till planen, skinkan var köpt för flera dagar sen, vi ska ju ändå få i oss nånting. Jag gillar inte att behöva stanna livet när det ändå är praktiskt genomförbart.

Anton hade meddelat vad som hänt och att jag inte vill prata om det ikväll. Fast det blev obekvämt stundvis så föredrog jag det framför att spendera hela kvällen åt att gråta före vi ska driva ut det som finns i min livlösa livmoder.

 

Gråten pressar bakom ögonlocken konstant när ja tänker på det. Hade tänkt sy amningsklänningar, alla gånger vi planerat sommaren och fått avbryta oss själva med att vi har tur om vi lyckas ta oss till villan mellan alla amningsmaraton. Vi kom överens att berätta på sociala medier att Charlie ska bli storebror på julafton, jag vet rent logiskt att jag kommer komma igenom dethär, men just nu känns det så långt bort, det är ingen vits att intala mig själv nånting annat.

Det svider i huvudet, och värker i magen, det sistnämnda på grund av pillret jag fick som också ges vid abort. Imorgon lär det bli värre, nu är det mest som en rejäl mensverk. Hur ska man ens våga försöka igen? Kanske blir värre desto mer tid som går.

Kommer knappast publicera dethär.