Alltid är det inte lätt

Vill bara först säga att dethär är jättejobbigt för mig att skriva. Av rädsla för att nån känner att dom vill fittas med mig och utnyttja min fobi kommer jag inte skriva vad min fobi är mot, men känner ändå att jag vill dela med mig, kanske nån annan känner igen sig t.om.

Jag har en fobi som stör mig i vardagen. Om somrarna vistas jag helst inte på "lugna" platser. Jag trodde att jag kunde vara vid villan själv förra sommaren, jag provade för att sedan köra hem 50km igen efter 3h. Att ha en fobi är inte att vara rädd för nånting, min fobi ger mig påriktigt ångest-ish attacker. Min syster kallade det för posttraumatisk stess, men vad vet jag.

Exempel 1:
I somras var vi på min kusins bröllop vid en UF-lokal i Österbotten, min brorson Alvar, min bror Conny & min syster Cecilia gick nu omkring där och kollade runt istället för att röka under pausen. (Nu när jag skriver dethär börjar tårarna rinna för att jag är rädd för bara minnet av känslan.) Alvar hittar ett objekt som ser ut som det jag har fobi för, 4 cm stor ungefär, sen hör jag honom säga att det ju inte alls var en *min fobi* utan det såg ju bara ut som det.
Utan att tänka efter eller säga ett ord vänder jag på klacken för att snabbt gå till Anton, min bror och brorson (som såklart inte vet allvaret av min fobi) kommer efter en stund springade mot oss, för att skrämma resten av dom som stod utomhus i hopp om att någon skulle tro att det var *min fobi*, alla skrattar åt Alvars roliga hyss, jag vet ju egentligen att det inte var *min fobi* utan bara såg ut som en sån, men skriker utav brännkära livet, springer bort från Alvar, som tror att jag gick på skämtet och kommer springande efter mig. Conny fattar ju snabbt att jag inte bara spelar med och ber Alvar sluta jaga mig, när jag väl blir lämnad ifred kommer tårarna, jag gråter hysteriskt mellan hyperventileringarna sålänge Anton, som vet om min fobi, försöker sitt bästa att trösta. (I skrivande stund tar mina tårar blött upp halva tröj-ärmen) När vi kommer tillbaka in i festsalen frågar pappa vad som hänt, Anton berättar och en bordsgranne tror att jag skämtar eller nåt i den stilen och säger "Se Cindy, en *min fobi* där i vasen" Jag brister ut i gråt, ni vet en sån gråt som när man fått veta att en nära hamnat ut för en olycka. I en veckas tid efteråt grät jag flera gånger om dagen när något påminde om bröllopet, som för övrigt var jättefint och roligt.

Exempel 2.
I somras när vi var på Gröna Lund med vänner var jag supertaggad på Spökhuset, sist jag var där var det superkul och nu hade dom dessutom gjort om det till "The house of nightmares" I reklamsnutten visas främst zombier, så ja trodde att det var grönt! Men så fel man kan ha.

Efter att ha gått egenom halva huset såg vi en gigantisk insekt(robot altså), som jag inte alls är rädd för på nått sätt, där började varningklockorna ringa, men jag tänkte att snart borde balkongen komma(ni som har varit där vet att efter halva har man möjlighet att gå ner från en balkong och ut ur huset)men vi hade ett rum framför oss, och gissa vad rummet var inspirerat av? Jo, *min fobi*, i massor. Jag bad en i gänget, Paul kolla vad som fanns i nästa rum före jag gick in, och han kom tillbaka ut och meddelade. Jag drabbades av panik, men utan en chans att gå tillbaka tänkte jag att Grönan skulle blir ganska så stämd av djurskyddet om dessa var riktiga *min fobi*, så jag bestämde mig för att hålla för ögonen med Anton bakom mig och Paul, Niko & Ottilia före mig som höll bort allt som hängde från taket, dom guidade mig muntligt hur jag skulle ta mig fram och helvetet var nästan smärtfritt över före jag kände nåt på marken. Jag tror aldrig nån sett en människa reagera så snabbt. Jag hoppade bakåt, säkert en halvmeter upp, i hopp om att landa i Antons famn, vilket jag gjorde och han bar mig ut ur rummet. Vi kom ut på balkongen och jag var i chock. Jag skrattade för att jag reagerat så starkt på nått som var mekaniskt framställt, samtidigt som jag grät hysteriskt. Ottilia som aldrig vetat något annat än att jag är rädd för *min fobi*, stod med hakan i marken, hon trodde nog inte att det var på den nivån. Vi kom tillbaka till min syrras lägenhet för att sova, jag grät i tre timmar före jag till slut grät mig till sömns. Konstigt nog hjälpte det att åka ifrån Stockholm, tur att detta hände på sista dagen.

Många gånger har jag tänkt skriva ett mail till Gröna Lund, men jag får ju nog ändå skylla mig själv. A heads up would have been nice though.

Så på den nivån är det. Jag med handen på hjärtat säga att jag är mindre rädd för att få cancer än att uppleva *min fobi* påriktigt. Jag har upplevt cancer på väldigt nära håll. Jag har fått råd om att söka proffessionell hjälp med min fobi, men jag skulle hellre flytta till Alaska än att behöva genomgå terapi för min fobi, där jag garanterat måste träffa en *min fobi* för terapins skull. En människa utan fobi kan omöjligt veta vad det innebär.

Denna video beskriver min fobi ganska bra, men Keela har förstås helt olik fobi än jag, kan tänka mig att vissheten om att hennes fobi praktiskt taget är omöjligt att undgå verkligen tär på henne. All strength to you.

Gillar

Kommentarer

ellinor
ellinor,
att ha en fobi e nog en av de jobbigaste sakerna jag varit med om/lever med. Min fobi är visst rätt anorlunda ( socialfobi) men alla med en fobi, blir lite egentligen (antisociala) på ett eller annat sätt....och så vill man vad som helst förutom att utsätta sig för fobin. kan själv tycka att alla fobier inte har denna panik-åkest-,hyperventilerings- efter akten då man utsätts för vid fobin. Men det är bara min tanke. tack och lov med terapi o medicinering för min socialfobi, som blev ännu värre för jag lever med panikångest attacker som under den tiden då min social fobi var värst princip utlöstes hela tiden, jag gick med panik dag in och dag ut. och ville allt annat än att utsätta mig för fobin och panikångestattackerna. tack vare min finaste mor som levt med grov panikångestattacker fick jag även en fin tröstande famn som verkligen fick mig att bryta det onda mönstret man skapar sig vid fobi, jag utsatte mig för alla de sociala sammanhang jag hatade och det tog många dagar ibland veckor att förbereda mig för det sociala händelsen och tog dgr att återhämta sig också ifall paniken utlöstes. men jag fick verkligen lära mig att det inte går att leva med socialfobi för då kmr mitt liv bli verkligt ruttet ifall det inte redan var ruttet då (den värsta tiden) tycker att en fobi inte är något man inte ska prata om, tycker att man ska redan nästan från första början berätta för ny bekant skap att (så här är det) man slipper oro själv och den andra förstår sig mera på än själv ( varför man väljer si eller gör så) jag själv skulle rekommendera att försöka på något sätt kunna bearbeta så att din fobi inte är lika hemsk och brutal hela livet. kram !
nubryterviskammen.wordpress.com/
Cindy Ekman
Cindy Ekman,
Tusen tack för din kommentar! Så starkt av dig att bryta dig ur fobin och utsätta dig för sociala sammanhang! Jag har haft tanken i bakhuvudet att prova på terapi för fobin, men där igen så skulle jag hellre dö än utsättas för den "frivilligt"... Men, bort måste den ju förr eller senare. KRAM!
www.cindyekman.com
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229