Let me explain, gurl

*smyger in lite nolo efter 4 månaders tystnad*

Hello, hehe.

Jag tänkt att jag tar det från början. Sommaren 2017. Jag hade jobbat på med mina företagskunder sen Charlie var 2månadrer gammal. Jag började få mer och oftare utomkroppsliga-tunnelseende-upplevelser, som visade sig vara början på en svår och utdragen utmattningsdepression.

Jag hade börjat få mina attacker som gjorde att jag inte kunde röra mig, inte prata, ingenting. Efter en månad ungefär, efter en massa blodprov, uteslutande av diabetes, cancer och bukspottkörtel-problem, frågade läkaren försiktigt “Hur är det annars då, stressar du mycket?”

Två veckor senare sa jag upp mig från allt jobb och ringde psykiatriska avdelningen.

Efter mitt första besök hos psykologen fick jag hög poäng på depressions-skalan och mycket mycket värre skulle det ännu hinna bli före julen. De kommande femton besöken grät jag mig igenom.

Många kvällar låg jag och kved och skrek av smärta och ångest. Att jag tänkt på varför en människa kan ta livet av sig var vardagligt. Som tur har jag min stabila tro, min familj, mina fina vänner, Antons familj & framförallt Anton och Charlie som skjutit bort de djupaste tankarna i samma sekund.

Slutet av november och början av december var värst, då hade jag ätit depressionmedicin i två månader, före det äntligen vände och jag började se en liten skugga av mig själv återvända.

Jag går fortfarande i terapi, nu med tre veckors mellanrum, en stor skillnad från när det knappt räckte med en gång i veckan.

Jag. Mår. Bra. Ord som jag faktist inte trodde på att jag kan säga utan att ljuga för fyra månader sen.

Livet är väl fantastiskt ändå! Men det har minsann satt sina spår. Jag får fortfarande rysningar av att se företagen jag jobbat med på instagram, ännu värre att se nån bortglömd mapp i datorn med jobb-bilder från förra våren. Länge fick jag ångestattacker av att nån bara nämnt företagets namn i förbifarten.

Men jag har också fått ett väldigt mycket bredare perspektiv på livet. Jag har ett medlidande som aldrig förr, min materialism har lugnat ner sig betydligt. Jag sätter helt enkelt vikt vid vad som är viktigt i livet, vad jag tycker om att göra. Fast jag aldrig brytt mig nå speciellt mycket om vad andra tycker så bryr jag mig ännu mindre nu!

Sådär. Tystnaden är bruten och bloggen är uppstånden! Äntligen.

Ännu ett år

I lördags vaknade jag som om det vore vilken dag som helst, vår, vinter, sommar – precis vilken grå dag som helst hade det kunnat vara. 

Så länge jag minns har jag alltid haft en speciell känsla under mina födelsedagar. Hela dagen har liksom känts speciell. Mamma har slitit för att tillochmed hjälpköket ska vara städat, bakat i timmar inför släktkalas och alla syskon har stigit upp itid för att sjunga “ja må hon leva” på morgonen.

Samma gäller hösten, ni som hängt här en stund vet hur ursinnigt mycket jag älskar hösten – kylan, kläderna, löven, luften, skördetiden, ja allt med hösten har varje år gett mig sån inspiration och lycka. Iår – inget.

Som jag försökt förklara hur tomt och konstigt det känns att mina starka känslor för bland annat hösten och min födelsedag plötsligt är borta. Matt och grått bara.

Ett till år har gått i mitt liv. Ett år fyllt till kanten av kärlek men i bottnet ligger ett tungt lager grå skit som kommer vara svårt att få skrapat bort.

Tacksam för att jag får återvända till psykologen imorgon, och att vi nog gått över toppen av isberget. En tugn tid bakom och en lång väg kvar. 


I söndags firade vi iallafall med alla mina syskon, våra föräldar & mina svärföräldrar. Så tacksam för alla fina människor jag har i mitt liv. ?

(not so) Good in the Hood

Jaa-a hörni, mycket har hänt dessa veckor som jag lyst med min frånvaro på bloggen. Minns ni inlägget om mina sjukdomsattacker? Well, jag fick några kommentarer att dessa kunda vara stressrelaterade, också min läkare påstod detta indirekt(satt och storböla då inga prover visade nått) men hon vågade inte säga  ordet.

Utmattad.

Efter att jag insåg att det var utmattnings-ångest-anfall har dom avtagit, men självaste ångesten har blivit starkare och allt är grått och matt. Vissa dagar är bättre, och vissa sämre.

Jag sa upp mig från allt jobb för en månad sen, vilket var väldigt tur att jag inte drog ut på, idag var sista dagen av uppsägningstiden.

Efter två år i kaos, en hundvalp, ett bröllop, en jobbig graviditet, en husrenovering, en baby & Anton som började jobba igen för en vecka sen efter sin fyra-månader-långa sjukskrivning, till råga på det började jag jobba med mina företagskuder på tok för snabbt efter förlossningen – så är det kanske int helt otippat att kroppen säger emot tillsist. 

Så nu ska jag vara mammaledig och bli frisk. Punkt. 

Angående bloggen då, jag vill ju blogga, men jag måst helt enkelt se hur mycket jag orkar. En del grejjer har jag färdigt fotade som jag kommer publicera vartefter, men ja – vi får se helt enkelt!

Vad tycker ni förresten? Är det roligare med inlägg nästan dagligen som är lite sämre kvalité och kortare eller genomtänkta inlägg mer sällan? Let me know!