En fantastisk sommar & nertrappning

Hej på er!

Denna sommar känns för mig så lång och härlig. Charlie har börjat kunna vara på egen hand när jag är ute och fixar i trädgården, vilket känns som en stor befrielse! Halva vår gård är full av vassa barr från granen som står kvar på framgården, så jättemycket har vi inte kunnat vara ute på gården före han började gå ordenligt, men granen ska tas ner så förhoppningsvis har vi inte det problem så länge.

Annars då. Vår sommar är fantastisk, vi tar verkligen tillvara på både soliga dagar och regniga. Hönsen verkar trivas riktigt bra, Fia gillar dem icke, men med lite träning ska det väll gå bättre snart.

Tillsammans med min terapeut kom vi fram till att börja trappa ner på depressionsmedicinen. I en vecka har jag tagit halva dosen och det är tänkt att jag ska fortsätta så hela juli för att sen sluta helt, men vi får helt enkelt se hur det går. Ifall jag är redo.

Just nu filmar jag en ny fixar-vlogg, denna gång gör jag om syrum till sovrum, och klädrum till nytt syrum, det blir fantastiskt fint, ska bli så kul att visa er sen!

Syréndoften

…oj vad den påminner mig om många fina minnen. När Charlie somnat efter promenaden gick jag och klippte en bukett syréner åt mig, och en åt grannen.

Alla pirriga skolavslutningar med en vänlig grönskas rika dräkt klingande i bakgrunden, den absolut finaste tiden på sommaren är nu! …och vi njuter till fullt. I förra veckan hämtade vi en ny-gammal grill som borde invigas riktigt på riktigt med baconchampingjoner, sparris och majs. Fantastiska finska sommar!

Förra sommaren gick jag för det mesta runt i en dimma av utomkroppsligt tunnelseende, vilket då var början på min utmattning – det förstod jag ju inte då. Så denna sommar har inte ens börjat och redan kickat förra sommarens ass flera gånger om. Så tacksam för vad utmattningen fört med sig ändå, jag känner mig så välsignad och rik på lycka, att också förstå vad som egentligen är viktigt i livet, prylar och kläder är en sån liten plutt i detta liv. Visst är det ju nice att ha en diskmaskin som diskar & rena kläder, men allt utöver det har sån liten betydelse just nu, sålänge vi får vara friska & tillsammans!
Igår cyklade jag och Lina till syjuntan i den varma sommarkvällen, jag i min blommiga favoritklänning med en bukett blommor från trädgården i cykelkorgen, det är för bra för att vara sant, och jag njuter varje sekund av det. God Is good.

Lite cringe över hur klyshigt dethär lät, men jag sku helst skrika min lycka över hela stan. Istället bjussar jag på bilder från vårt köksbord och lillgubben som nuförtiden kan lämnas själv i soffan utan att man behöver vara rädd för hjärnskakning när han vill därifrån, haha!

Hejdå maj

Vilken fantastisk maj-månad vi fått, som bjudit på både sådd och skörd i trädgården, de vackraste blommningarna och en hel del program.

Det svåraste för mig efter utmattningen, som jag int tror att jag är ensam om, är att acceptera att också roliga händelser/projekt/planer också kan påverka mig väldigt negativt. Denna månad har vi haft två möhippor, två bröllop, flera syprojekt som legat och skavt nått otroligt mycket, på samma gång som jag tillåtit mig att njuta av vädret och försökt att int ta nån större stress över det som lämnat ogjort. Bröllopen har varit fantastiskt fina och jag har känt att jag kunnat vara närvarande och njuta, till skillnad från förra året när jag mest försökte ta mig igenom bröllopen och överleva. Det värsta jag vet är bitterhet, och det blev verkligen ett kvitto på hur dåligt jag mådde – att jag blev otroligt bitter, socialt inkompetent(eller mer att jag inte orkade bry mig).

Så på samma gång som jag vill så mycket så finns det med mig i bakhuvudet hur fel det blir ifall jag inte drar i bromsen när det blir för mycket. Maj är förbi med alla program och uppbokade helger, vi har absolut inga planer i juni hittills och Antons semester börjar inte före i slutet av juli. Vi kommer få en lång, skön sommar som jag mer än gärna spenderar med vänner, familj, i hönshuset, syrummet & trädgården. Inga planer. Tänk de! *hjärtögon*


Let me explain, gurl

*smyger in lite nolo efter 4 månaders tystnad*

Hello, hehe.

Jag tänkt att jag tar det från början. Sommaren 2017. Jag hade jobbat på med mina företagskunder sen Charlie var 2månadrer gammal. Jag började få mer och oftare utomkroppsliga-tunnelseende-upplevelser, som visade sig vara början på en svår och utdragen utmattningsdepression.

Jag hade börjat få mina attacker som gjorde att jag inte kunde röra mig, inte prata, ingenting. Efter en månad ungefär, efter en massa blodprov, uteslutande av diabetes, cancer och bukspottkörtel-problem, frågade läkaren försiktigt “Hur är det annars då, stressar du mycket?”

Två veckor senare sa jag upp mig från allt jobb och ringde psykiatriska avdelningen.

Efter mitt första besök hos psykologen fick jag hög poäng på depressions-skalan och mycket mycket värre skulle det ännu hinna bli före julen. De kommande femton besöken grät jag mig igenom.

Många kvällar låg jag och kved och skrek av smärta och ångest. Att jag tänkt på varför en människa kan ta livet av sig var vardagligt. Som tur har jag min stabila tro, min familj, mina fina vänner, Antons familj & framförallt Anton och Charlie som skjutit bort de djupaste tankarna i samma sekund.

Slutet av november och början av december var värst, då hade jag ätit depressionmedicin i två månader, före det äntligen vände och jag började se en liten skugga av mig själv återvända.

Jag går fortfarande i terapi, nu med tre veckors mellanrum, en stor skillnad från när det knappt räckte med en gång i veckan.

Jag. Mår. Bra. Ord som jag faktist inte trodde på att jag kan säga utan att ljuga för fyra månader sen.

Livet är väl fantastiskt ändå! Men det har minsann satt sina spår. Jag får fortfarande rysningar av att se företagen jag jobbat med på instagram, ännu värre att se nån bortglömd mapp i datorn med jobb-bilder från förra våren. Länge fick jag ångestattacker av att nån bara nämnt företagets namn i förbifarten.

Men jag har också fått ett väldigt mycket bredare perspektiv på livet. Jag har ett medlidande som aldrig förr, min materialism har lugnat ner sig betydligt. Jag sätter helt enkelt vikt vid vad som är viktigt i livet, vad jag tycker om att göra. Fast jag aldrig brytt mig nå speciellt mycket om vad andra tycker så bryr jag mig ännu mindre nu!

Sådär. Tystnaden är bruten och bloggen är uppstånden! Äntligen.