Missfalls dagbok Pt. 1

Såhär skrev jag Onsdag 5 December:

Vet int ens om jag kommer publicera dethär.

Men att skriva ner mina tankar o upplevelser under tiden har jag haft stor hjälp av förr, så om int annat skriver jag för vår egen skull.

Dethär blir inget skönlitterärt inlägg. Mer som ett dra-av-plåstret & informativt inlägg.

Vi har sett framemot och längtat efter vårt lilla gryn som hade beräknats till juni 2019. Jag har mått sämre än sist och därför trott det varit en flicka. Vi hade ett tidigt ultraljud i vecka 6+5 för att ta reda på hur långt gången graviditeten är, där fick vi se ett litet foster med ett litet hjärta som slog.

På farsdag berättade vi åt våra familjer den glada nyheten, och lite kompisar efter det, vi hade ju redan varit på ett ultraljud som såg helt normalt ut, så vi berättade tidigare än vår förra graviditet.

Idag hade vi tid till ultraljudet i vecka 12, dagen före kände jag på mig att nånting är fel, jag hade förklarat åt Anton varför man inte ska ha med sina övriga barn till ultraljudet, och att vi behöver fråga ifall nån kan sköta Charlie under tiden. Ännu när vi satt i väntrummet kände jag på mig nånting, men jag har haft precis alla gravidsymptom, fler än sist tillochmed, så det borde ju vara okej.

Direkt sjuksköterskan körde aparaten över min mage såg jag ju att fostersäcken var helt tom, hon frågade ifall jag haft blödningar(inga alls) och konstaterade att här finns tyvärr inget liv, efter det minns jag inte mycket. I cirka vecka 7 slutade fostret växa gissade gynekologen.

Jag orkar inte ringa, träffa eller prata med nån annan än Anton och Charlie nu, och det pissigase just nu sku vara att behöva berätta enskilt åt dom som vet av vår graviditet, att vi fått missfall. Eller fler grattisar. Så här kommer det istället, jag orkar knappast svara på kommentarer eller sms, men jag ser dem nog.

På fredag ska fostersäcken ut, den har fortsatt växa som en vanlig graviditet(v 12) så den behöver medicinsk hjälp för att kroppen ska kunna återgå till sitt normala.

Slutar man nångång gråta?

14

4 Comments Missfalls dagbok Pt. 1

  1. Marika

    Kram! Jag förstår din smärta. Jag har själv varit i samma situation, där vi fått se ett litet hjärta slå vid tidigt UL för att sedan vid 12-veckor få beskedet att hjärtat slutat slå för flera veckor sedan. Jag hoppas att du klarat tömningen utan några värre komplikationer och smärtor. Hjärtesmärtan är redan mera än nog. Gråt och prata, det är mina råd för att orka vidare. Det har snart gått fem år sedan vårt första missfall och det blir lättare med tiden. ❤️

    Reply
  2. Oona

    Har gått igenom precis samma sak i min första graviditet. I ett tidigt ultra (v.6+3) visade sig allt vara bra och vi fick se ett litet hjärta som slog. I ultra i vecka 12+ hittades inga hjärtljud mera. Fostret motsvarade ungefär vecka 8. Det var det värsta vid någonsin varit med om och jag kommer inte ihåg så mycket annat om den dagen än att jag grät och grät och grät. Även vi hade hunnit berätta för våra familjer. Några dagar senare blev jag intagen på avdelningen för en medicinsk tömning. Att vara bland alla gravida kvinnor och nyfödda bebisar var hemskt. Kände mig så misslyckad och hoppades att ingen där känner igen mig. Att flera av mina nära vänner också var gravida på samma gång gjorde inte saken bättre. Det tog länge innan jag vågade berätta för någon av dem om vad jag gått igenom.
    Knappt ett år senare blev jag gravid på nytt och idag är vår dotter 1 år gammal. Jag gråter inte längre över förlusten, men tänker på det nästan varje dag. Att våga berätta om vad man gått igenom har hjälpt mig gå vidare och även våga bli gravid på nytt.
    Då vi fick veta om missfallet kom en härlig barnmorska på mödrapolin fram och kramade mig och sa, att jag inte kunnat göra något annorlunda. Att det inte var mitt fel. Att något i utvecklingen hade gått fel och att barnet knappast skulle ha överlevt, trots att graviditeten skulle ha fortsatt. De orden tröstade inte mycket just då, men efteråt har jag förstått, varför det gick som det gick.
    Brukar sällan kommentera någons bloggtexter, men tänkte att det kanske tröstar att få höra att någon gått igenom samma sak.
    Styrkekramar till dig och din familj.

    Reply
  3. Kitty

    Verkligen ledsen för er förlust! Sänder lite styrka till er. Det är helt klart en tuff utmaning att gå vidare, men med tiden blir det nog lättare (inte för att det kanske är till någon tröst just nu..)

    Kram på dig!
    /Kitty

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.