Let me explain, gurl

*smyger in lite nolo efter 4 månaders tystnad* Hello, hehe. Jag tänkt att jag tar det från början. Sommaren 2017. Jag hade jobbat på med mina företagskunder sen Charlie var 2månadrer gammal. Jag började få mer och oftare utomkroppsliga-tunnelseende-upplevelser, som visade sig vara början på en svår och utdragen utmattningsdepression. Jag hade börjat få mina attacker som gjorde att jag inte kunde röra mig, inte prata, ingenting. Efter en månad ungefär, efter en massa blodprov, uteslutande av diabetes, cancer och bukspottkörtel-problem, frågade läkaren försiktigt "Hur är det annars då, stressar du mycket?" Två veckor senare sa jag upp mig från allt jobb och ringde psykiatriska avdelningen. Efter mitt första besök hos psykologen fick jag hög poäng på depressions-skalan och mycket mycket värre skulle det ännu hinna bli före julen. De kommande femton besöken grät jag mig igenom. Många kvällar låg jag och kved och skrek av smärta och ångest. Att jag tänkt på varför en människa kan ta livet av sig var vardagligt. Som tur har jag min stabila tro, min familj, mina fina vänner, Antons familj & framförallt Anton och Charlie som skjutit bort de djupaste tankarna i samma sekund. Slutet av november och början av december var värst, då hade jag ätit depressionmedicin i två månader, före det äntligen vände och jag började se en liten skugga av mig själv återvända. Jag går fortfarande i terapi, nu med tre veckors mellanrum, en stor skillnad från när det knappt räckte med en gång i veckan. Jag. Mår. Bra. Ord som jag faktist inte trodde på att jag kan säga utan att ljuga för fyra månader sen. Livet är väl fantastiskt ändå! Men det har minsann satt sina spår. Jag får fortfarande rysningar av att se företagen jag jobbat med på instagram, ännu värre att se nån bortglömd mapp i datorn med jobb-bilder från förra våren. Länge fick jag ångestattacker av att nån bara nämnt företagets namn i förbifarten. Men jag har också fått ett väldigt mycket bredare perspektiv på livet. Jag har ett medlidande som aldrig förr, min materialism har lugnat ner sig betydligt. Jag sätter helt enkelt vikt vid vad som är viktigt i livet, vad jag tycker om att göra. Fast jag aldrig brytt mig nå speciellt mycket om vad andra tycker så bryr jag mig ännu mindre nu!

Sådär. Tystnaden är bruten och bloggen är uppstånden! Äntligen.

Gillar

Kommentarer

Cindy Ekman Björkskog
Cindy Ekman Björkskog,
Cindy Ekman Björkskog
Cindy Ekman Björkskog,
Ja verkligen! Jo, det gör jag verkligen. Fokuserar på endast de saker som JAG vill göra och tycker är kul. 😊
www.cindyekman.com
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229