Missfalls dagbok Pt. 1

Såhär skrev jag Onsdag 5 December:

Vet int ens om jag kommer publicera dethär.

Men att skriva ner mina tankar o upplevelser under tiden har jag haft stor hjälp av förr, så om int annat skriver jag för vår egen skull.

Dethär blir inget skönlitterärt inlägg. Mer som ett dra-av-plåstret & informativt inlägg.

Vi har sett framemot och längtat efter vårt lilla gryn som hade beräknats till juni 2019. Jag har mått sämre än sist och därför trott det varit en flicka. Vi hade ett tidigt ultraljud i vecka 6+5 för att ta reda på hur långt gången graviditeten är, där fick vi se ett litet foster med ett litet hjärta som slog.

På farsdag berättade vi åt våra familjer den glada nyheten, och lite kompisar efter det, vi hade ju redan varit på ett ultraljud som såg helt normalt ut, så vi berättade tidigare än vår förra graviditet.

Idag hade vi tid till ultraljudet i vecka 12, dagen före kände jag på mig att nånting är fel, jag hade förklarat åt Anton varför man inte ska ha med sina övriga barn till ultraljudet, och att vi behöver fråga ifall nån kan sköta Charlie under tiden. Ännu när vi satt i väntrummet kände jag på mig nånting, men jag har haft precis alla gravidsymptom, fler än sist tillochmed, så det borde ju vara okej.

[gallery ids="10851,10850,10849"]

Direkt sjuksköterskan körde aparaten över min mage såg jag ju att fostersäcken var helt tom, hon frågade ifall jag haft blödningar(inga alls) och konstaterade att här finns tyvärr inget liv, efter det minns jag inte mycket. I cirka vecka 7 slutade fostret växa gissade gynekologen.

Jag orkar inte ringa, träffa eller prata med nån annan än Anton och Charlie nu, och det pissigase just nu sku vara att behöva berätta enskilt åt dom som vet av vår graviditet, att vi fått missfall. Eller fler grattisar. Så här kommer det istället, jag orkar knappast svara på kommentarer eller sms, men jag ser dem nog.

På fredag ska fostersäcken ut, den har fortsatt växa som en vanlig graviditet(v 12) så den behöver medicinsk hjälp för att kroppen ska kunna återgå till sitt normala.

Slutar man nångång gråta?

Gillar

Kommentarer

Pamela
Pamela,
KRAM Cindy! ♥️
Kitty
Kitty,
Verkligen ledsen för er förlust! Sänder lite styrka till er. Det är helt klart en tuff utmaning att gå vidare, men med tiden blir det nog lättare (inte för att det kanske är till någon tröst just nu..) Kram på dig! /Kitty
dromgarden-10.blogspot.fi/
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229