Missfalls-dagbok Pt. 3 – turbulensen

Fredag 7 december 13.37 

Imorse klarade jag inte av att säga hejdå åt Charlie när han lämnade vid frukostbordet med sin fammo och faffa.

16.55

Det blev aningens turbulent här.

Lördag 8 december 08.10

Fortfarande kvar på sjukhus. Oj var ska ja ens börja. Orkade inte skriva vidare igår, knappt så jag orkade skicka meddelanden för att uppdatera mina systrar.

Igår ca kl. 15.30 skulle jag fara på wc för tionde gången, varje gång kom det runt 100ml blod, denhär gången kände jag när jag satt ner att hela kroppen isade till, en väldigt väldigt obekväm känsla kom över mig och jag lutade mig mot handfatet och bad Anton komma dit, han hade frågat om jag svimmar men jag minns inte att jag svarat, jag drömde om en film vi hade sett tidigare, drömmen var lugn och mysig och inget stressigt alls, som att jag skulle slumrat till lite bara. När jag vaknade höll Anton och tre barnmorskor på att lyfta mig mot min säng, när jag såg Antons skräckslagna, adrenalinstinna ansikte förstod jag att jag hade svimmat. Den gången på wcn hade det kommit 200 ml blod och läkaren kom in och kallade oss till undersökning, med dropp i handen körde dom min säng till undersökningsrummet vid BB.

Jag hade hittills mist 400ml blod, av 8 tabletter cytotec. Med Charlie förlorade jag allt som allt unde hela förlossningen 200ml blod, och som höggravid har man betydligt mer blod i kroppen har jag förstått.

Dom gjorde undersökningar, jag kände hur det rann ner blod under mig, ultraljudet visade att moderkaka och foster fortfarande var kvar men att livmodern dragit ihop sig bra. Jag fick smärtlindring i tablettform under tungan, och efter en stund lag dom PCB i livmodermunnen, attans vad sjukt det tog, huh. Efter att PCBn börjat verka började dom i omgångar suga vacuum ur min livmoder, och ja, det kändes lika obehagligt som det låter, nu dagen efter känner jag en väldig träningsvärk i livmodern, mycket olustig känsla. Detta och ultaljudsundersökning mellan turerna fick dom göra i tre omgångar före livmodern tömdes. Mellan den andra omgångens ultraljud blev det tal om operation och skrapning ifall blödningen inte avtar, men direkt moderkakan var ute avtog blödningen, tack Gud.

I nått skede när operation var på tal blev jag riktigt rädd, jag hade hittills inte alls satt mig in i att detta missfall kan vara en fara för mitt liv, men när jag inte kunde stå upp själv och läkaren nämnde operation ifall att jag inte slutade blöda blev jag riktigt rädd, det skulle nog vara det abslout onödigaste sätt att dö på, i sviterna av… ett missfall! Som 24 år ung.

Knappast fanns det akut risk för mitt liv, men så kändes det där på gynbritsen när paniken sakta men säkert ökades.

I undersökningsrummet hade jag fått dropp mot blödningen, två olika antibiotika o en hel del vätska. Väl tillbaka på rummet kunde Anton pusta ut, jag fick order om att ligga ner tills vidare, nån timme senare blev jag trött så ja knappt orkade prata, blodtrycket hade sjunkit till en bra bit under hundra, allt som allt hade jag förlorat 800ml av mitt blod, jag ville verkligen hem till natten men när vi klätt på oss ytterkläderna och packat ner extra natt-bindor fick jag backa tillbaka i sängen, jag var så trött och yr så jag började må dåligt när jag inte låg ner, kunde inte ens sitta.

Med order om att jag inte ska besöka toaletten på egen hand under natten kom vi överens om att jag borde lämna kvar tills morgonen.

Sovit hela natten igenom, kan gå utan att bli yr, lite illamående kvar men det ska nog jämna ut sig snart. Anton borde vara här när som helst så kan jag åka hem till vår Charlie.

Det värsta med hela rumban förutom den konstanta psykiska smärtan av att ha förlorat graviditeten, (jag vill inte skriva barn, för att mista ett barn kan jag fortfarande inte föredtälla mig hur man kan ta sig igenom levande) var när vi kom hit och fick vänta i BB-matsalen bland gravida mammor och bebisgråt. Jag frågade Anton hur i hela fridens namn dom kan tortera en på dethär sättet? Av att sitta där i knappt en minut var sån psykiskt hård påfrestning, som tur kom vår skötare snabbt och drog iväg oss till ett avlägset hörn av förlossningsavdelningen, sen dess har jag bara hört ett barn gråta, och det var int alls jobbigt, hela grejen med att det var BB som jag minns med sån stor värme i hjärtat, som tog så hårt.

Hoppas verkligen inte att jag får nån slags förlossningsrädsla av dethär. Men hur i hela fridens namn kommer jag ens våga bli gravid igen? Säg he.

 

Lördag kl. 18.32

Jag kom hem runt klockan tio imorse. Sen dess har jag försökt hålla mig i soffan, när jag stiger upp får jag sitta ner igen, och en del smärtor i magen är tillbaka. Min puls bankar i huvudet, men det hör tydligen till vid blodförlust.

Jag gråter och pausar, men ut kommer det, precis som det behöver göra. ❤️

 

 

4

2 Comments Missfalls-dagbok Pt. 3 – turbulensen

  1. tidstjuven

    Har gråtit mig igenom dina texter och kan inte ens föreställa mig vilken enorm sorg det måste innebära att uppleva allt det här. Ni finns i mina tankar. Stor kram <3

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.