Ett nytt hem

Hej på er.

Det är med en hel del sorg och en nypa lättnad jag skriver dethär inlägget. För nästan två månader sen bestämde vi oss för att börja söka ett nytt hem åt Fia. Antons tålamod tog slut för länge sen och mitt engagemang ha trytit sen sommaren. Vi har varken ork eller vilja att ge Fia den tid, uppmärksamhet & stimulering hon e värd, vi behöver bli friska och få igång våra rutiner efter att vi båda haft våra psykiska problem. Därför bestämde vi oss. Jag filade en månad på “annonsen” vi skulle lägga ut på facebook. Inga ord gör henne rättvisa, hon är världens bästa hund, och att hitta en familj som vi är säkra på att hon kommer trivas hos har känts nästintill omöjligt. Att stapla oss igenom småbarnsåren för att efteråt ha ork och tid för varann pånytt känns väldigt själviskt och onödigt, då hon kan få leva loppan hos en familj där hon får ta del av uppmärksamheten på riktigt. Nån annons vågade jag aldrig publicera, att gå igenom ansökningar från människor som vill ha nån som varit så nära mitt hjärta kändes så övermäktigt. Ingen kommer vara tillräckligt bra.

Tills det bara hände av sig själv, just en sån familj som jag förställt mig dök upp, barn just under skolåldern som vill busa, gosa och leka med henne där hon får springa fritt och sova i knävecken, och dessutom har vi många gemensamma vänner. Så idag var det dags, hon fick en ny, fantastiskt fin familj som längtat och väntat att få träffa henne.

Jag är inte ett dugg orolig att det inte ska gå bra, hon fäster sig så snabbt med nya människor, älskar barn och vuxna, släng in några maletköttsbollar så lägger Fia ner bopålen.

Självklart kommer vi sakna henne, och ångra oss säkert hundra gånger, men detta är ändå den bästa lösningen, för att vi ska kunna trivas i vår vardag, och inte behöva ha dåligt samvete över att Fia inte trivs.

Hund och bebis

Charlie och Fia har från första stund gillat varann – till min stora glädje. Ett av Charlies första ord var “Pia” och nuförtiden hör vi rätt ofta att han ropar på henne och vill ha henne nära “Pia kom” och Fia lunkar iväg och hoppas på att han har nånting gott att mata henne med.

Egentligen förberedde jag henne int så mycket på att Charlie sku komma, tror det främst ligger i hur hunden är till sättet hur dom sen funkar med babysar och barn. Det jag gjort för att underlätta före Charlies ankomst var att vänja henne med att man t.ex rör i hennes öron, nos, bröstvårtor – sånt som babysar oftast får tag i. Hon har aldrig haft problem med att man rör i henne på nå visst ställe som andra hundar kan ha(t.ex öron o svans)men ifall hunden har problem med nå visst område så behöver man ju acceptera det. En annan sak som jag tror har kanske störst påverkan är att alltid ge henne uppmärksamhet när hon kommer nära, speciellt när jag gosar med Charlie och hon vill vara nära oss, och inte stöta bort henne eller så.

En endastee gång har hon morrat åt Charlie, det var då han var kanske 6månader gammal och fick tag om henne i ögonlocket, då morrade hon och såg på mig så jag sku ta bort honom – jag hann i tid och hon låg sig ner brevid honom igen, hon sku knappsta gjort nånting fast jag inte sku fått bort honom heller.

Då Charlie var mindre och sportade med att dra henne i skinnet och benen så for hon konstigt nog aldrig bort utan lät honom ändå dra i henne, de tog ju altså int nå sjukt och jag tog alltid bort hans händer när han började dra i henne, men hon lät honom göra de. Hon är en sån fantastiskt snäll hund vår Fia.

Det största problemet vi har med henne är att hon hoppar när hon träffar folk hon tycker om, vilket lett till att grannbarnen blivit lite rädda för henne, sen när hon fått hälsa kontrollerat går det hur bra som helst men hoppandet är super jobbig för barnen. I onsdag började vi i hundskola, så förhoppningsvis hittar vi snabbt en lösning.

Sa ja att hon int skäller förutom då de knackar på dörren? Ja altså hon är världens bästa hund.

På övre bilden är Charlie ca 6månader gammal.

Igår tyckt Charlie Fia var för långt borta så han tog tag i hennes sele o drog in henne i sängen, oj dom e så gulliga med varann domhär två! Charlie börjar komma i åldern då han blivit mer uppmärksam och intresserad av Fia, så snart lär hon väl få i närverna på honom, men hittills vill hon ennu vara nära och gosa vid alla tillfällen som ges.

Men!!!! Lämna aldrig en hund och ett barn tillsammans utan uppsikt.

Tolv dagar

Som ni troligtvis märkt, har bloggen lämnat åt sidan den senaste tiden, och så kommer det fortsätta fram till nyår faktist. En lång paus blir det. Inte för att jag är stressad inför julen, tvärtom nästan. Avsaknaden av julstök gör mig vansinnig. Nåväl, såhär är det nu. Alla paket är färdiga, några extra ska jag sy ennu om jag hinner, men dom är extra så dom får lämna ifall jag orkar.

Kommer göra en liten årskrönika i punktform över allt jag stickat iår, sen januari har jag skrivit ner allting jag stickat i mitt block, inte lite alster har det blivit vill jag påstå. Så kul att skriva ner! Finns ingen chans att jag skulle minnas allt ifall jag inte skulle skriva ner.

Det har blivit en del sömnad de senaste dagarna, igår sydde jag två mössor som kommer bli julklappar åt mitt fadderbarn & Antons fadderbarn. Tyget är från finska Nuppu printcompany och kostar skjortan, med det är så fruktansvärt vackert & skönt, bästa för mössor – stretchcollege.

Jag sydde också en vintertröja åt Fia, helt utan att köpa nytt tyg faktist! Det stickade tyget köpte jag när jag gick i yrkesskolan av en tygleverantör som kom till skolan några gånger i året, fodret köpte jag förra vintern som lega orört sen dess. Jackan blev supervarm och Fia trivs bra i den till skillnad från större jackor som går över benen, dom tycker hon mest är irriterande. Och tidsåtgången då – älskar min nya överlock, denna sydde jag med mönsterkonstruktionen inräknat på kanske en timme. Mössorna sydde jag helt utan överdrift på 10 minuter! Amazeballs.

Julklapparna då, det absolut bästa med julen! Inslagning, att köpa självaste gåvorna & paketöppningen på julafton – allt annat med jul har lämnat iår. Som min terapeut sa, iår ska jag bara ta det yttersta gräddlagret av tårtan, allt annat halvtråkigt får vara.

Nu ska jag sätta mig med stickningen & en kaffekopp sålänge Charlie sover. Hoppas ni får ha en fin julhelg med massa gott och mycket kärlek!
Ifall ni vill följa med mig sålänge jag ligger lågt med bloggen kan ni följa mig på instastories – @cindyekman.

Monday morning

…eller kanske förmiddag.

Har haft en väldigt orolig natt, hela kvällen kändes som att mitt bäckenbotten blivit bombat med dynamit, vilket jag ju haft rätt länge iofs, men aldrig SÅHÄR sjukt.

Jag vaknade av en mardröm att vi var på kontroll inför förlossningen till sjukan och slapp undan en pågående massaker med en hårsmån.

Sen kunde jag knappt ta mig till badrummet själv pga smärtorna i buken såå att… Bättre morgon har man ju upplevt, men snaart ska det nog dra igång!
Har absolut inget problem inför förlossningssmärtorna – tvärt om – längtar efter att få uppleva dem jag varit nyfiken på i så många år! Men dessa onödiga konstanta smärtor som inte leder nån vart börjar ta mig lite smått på närverna.

↑ Detta ska vi sysselsätta oss med idag, vänta & vila. Kanske lura hit nått kaffesällskap, har trots allt en pannacotta-paj i kylskåpet som jag provar receptet till inför dop, som jag icke kan förmå mig förstöra själv haha.
↑ Fräsha tulpaner står på varje bord i hemmet och sprider glädje, nawsi. Sa jag att jag älskar snittblommor?  Yes I did. Några gånger.

I helgen flyttade vi ju upp på vinden, mer om det ska ni få höra senare! Och min älskade svärmor hade tvättat alla våra mattor, klätt av vår soffa som nu tvättas och tillsammans med mamma städade dom nedrevåningen i samma veva som vinden! Ååh här är så fint och rent. Sålänge städade jag köket sittande på en stol. Bra fördelning där!